riders

Bomarbete och hoppning är väll något som brukar uppskattas av både ryttare och häst. Men ibland känner jag att det kanske uppskattas lite FÖR mycket av min käre hästvän Jacken. Han fungerar på ett sådant sätt att han måste i princip se bommar varje dag för att kunna hantera dem med ro. Går det några dagar utan att han ser skympten av en bom får han snärt i hjärnan när dom dyker upp igen. Hans lycka blir så total att han nästan glömmer bort vart han är och vad han håller på med. Lite pressat läge, för mig iallafall.

Senast för 3 dagar sen skulle vi skutta lite småhinder och arbeta på böjda cavalettiserier, vilket är jättebra om du har en häst som inte riktigt har koll på bogarna. Du känner direkt när en bog försvinner ut där den inte ska vara. Hursomhelst, mer om det ridtipset en annan gång. Tillbaka till Jackens bom-hysteri; vid detta tillfälle hade vi inte ridit bommar på över en vecka och somsagt, snärten i hjärnan tog fart. Sjövild var han nästan. Jag börjar undra när detta ska gå över, måste han verkligen se bommar varje dag för att hålla sig i skinnet i deras närhet?

Har ni några förslag på någon form av bom-terapi?